I miljöbalken finns begreppet miljöfarlig verksamhet. Med detta menas användning av mark, byggnader och anläggningar som på något sätt innebär utsläpp till mark, luft eller vatten eller utgör annan risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Det är många olika verksamheter som klassas som miljöfarlig verksamhet.

I lagstiftningen delas verksamheterna in i A-, B- och C -anläggningar samt så kallade U-anläggningar. För att få driva en miljöfarlig verksamhet kan krävas tillstånd (A- och B-anläggningar) eller anmälan (C-anläggningar).

Tillståndsplikt

Tillståndspliktiga verksamheter är de som påverkar vår miljö i stor utsträckning. Exempel är stora verkstadsindustrier och täkter. De verksamheter som klassas som A-verksamheter ska ha tillstånd från miljödomstolen. De som klassas som B-verksamheter ska ha tillstånd från länsstyrelsen.

Anmälningsplikt

Anmälningspliktiga verksamheter är mindre miljöstörande och klassas som C-verksamheter. De ska anmälas till miljö- och byggförvaltningen senast 6 veckor innan verksamheten planeras starta. Exempel på anmälningspliktiga verksamheter är större bensinstationer, hantering av avfall, mindre sågverk och industrier.

Ingen prövning

Verksamheter som inte behöver vare sig tillstånd eller anmälan kallas U-verksamheter. Dessa omfattas ändå av miljöbalkens regler och kan störa miljön på olika sätt. Miljö- och byggförvaltningen har tillsynen över dessa och kan ställa krav på att skyddsåtgärder ska vidtas. Hit räknas till exempel bilverkstäder och mindre jordbruk.

Vad säger lagen?

Det är alltid verksamhetsutövaren själv som har ansvaret för att alla regelverk följs. Miljöbalken är den lag som styr över vad som klassas som miljöfarlig verksamhet. Du kan läsa mer utförligt i miljöprövningsförordningen om vilka verksamheter som är tillstånds- eller anmälningspliktiga.

Det kan räknas som ett miljöbrott om man startar en tillstånds- eller anmälningspliktig verksamhet utan att ha fått ett beslut från myndigheten.