Hamnplan i Nyland

Där Ångermanälven övergår i en djup havsvik ligger
Nyland. Under sin storhetstid vid 1800- och 1900-talet var Nyland det mest utvecklade industrisamhället i hela Ådalen. Längs kajerna låg skutor från hela världen på rad och väntade på timmerlass. Affärer, post, järnvägsstation, telegraf och
hotell fanns inom räckhåll från hamnen, liksom lotsstationen med dess sex lotsar och Nylands egna tullstation.

Nylands blomstrande tid berodde till stor del på sjöfarten. Själva läget, där älven övergår till fjärd, var mycket lämplig för etablering av en hamn- och lastageplats. Här lossades tackjärn och malm från Bergslagen, som sedan skeppades vidare upp längs Ångermanälven till bruken i bland annat Graninge, Sollefteå och Gålsjö. Här hade också sågar och brädhandlare sin utskeppningshamn.

Älven grundas upp

Den äldsta lastageplatsen låg cirka 600 meter norr om Nyland, vid Hammar, och omtalas redan på 1600-talet. Men när älven grundades upp och fartygen fick svårare att komma fram, flyttades lastageplatsen på 1730-talet till Nylands bys samfällda område. Att ta sig in med de stora fartygen till hamnen i Nyland var en svår sak, men till hjälp fanns lotsarna. Än idag finns lotsstugan kvar, på berget bakom Tingshuset.

Skogsindustrin tar fart

Vid mitten av 1800-talet, när efterfrågan på trävaror ökade, riktades blickarna mot Norrland. De stora skogarna blev nu en guldgruva. Människor började söka lyckan norröver, och samhället Nyland
växte och tog form. Marken i Nyland ägdes av bönderna och arrenderades ut till nykomlingarna. Många livnärde sig genom att fara inåt landet och köpa upp skog av bönder, för att sedan flotta timret längs älven ned till Nyland och lastageplatsen. År 1873 åkte 60 fartyg fullastade med timmer ut från hamnen i Nyland och vidare utomlands.

Med tiden som Nyland växte blev bebyggelsen kring hamnen mer och mer vildvuxen. Det uppstod ett behov av att reglera bebyggelsen både för brandsäkerhet och folkhälsa. År 1885 bildades så Nylands municipalsamhälle. Detta upplöstes 1972 i samband med en lagändring som innebar att alla landets municipalsamhällen upphörde.

Hungermarschen 1917

I synnerhet en historisk händelse sticker ut i berättelsen om Nylands hamnkvarter. Den 26 april 1917 tågade 5 000 hungrande kvinnor och män från Kramfors till Nyland, för att protestera mot regeringens livsmedelspolitik. Demonstranterna samlades på hamnplan i Nyland, där en debatt mellan Albert Viksten, redaktör för Nya Norrland, och revolutionären Ftiz Ståhl ägde rum. Från Sandslån kom sorteringsarbetarna vandrande över isen och bad om hjälp med sina löneförhandlingar, vilket de också fick.

Protesterna i Ådalen var en del av en nationell rörelse, med demonstrerade arbetare som länge lidit av sänkta reallöner och livsmedelsbrist.

Ett nytt centrum växer fram

Trots att sjöfarten på älven avstannade fortsatte Nyland att vara ett centrum för de omkringliggande socknarna. Nyland behöll sin ställning som affärscentrum under 1950- och 60-talet, men mot slutet av 1960-talet föddes tanken på ett nytt centrum. Istället för att som tidigare ligga vid hamnen skulle det nu flyttas upp till den stora
genomfartsleden Ådalsvägen, idag kallad Storgatan. Det nya centrumet uppfördes vid mitten av 1970-talet, och under samma tid försvann flera av de äldre husen i Nyland. Ett antal hus eldhärjades, däribland den gamla Konsumaffären och bosättningsaffären, i huset
där Centralhotellet en gång låg.

Upplev spåren från storhetstiden

Fortfarande finns flera äldre, bevarade byggnader i Nylands gamla centrum samt på höjden norr om landsvägen. Längs med Kalvberget står det f.d. Tingshuset och Bankhuset kvar – två stadsmässiga byggnader som minner om Nylands storhetstid. Granne med Tingshuset ligger Telegrafstationen, idag ett café. I Hamnmagasinet, nere på hamnplan, arrangeras konserter sommartid. Ön Lilla Norge strax utanför hamnen byggdes upp av barlastsand från norska fartyg, men bebos för tillfället av skarvar.

Längs älven löper Köpmangatan som tidigare var Nylands huvudgata, där de flesta av samhällets affärer låg. Idag finns flera typiska byggnader för Ådalens sågverks- och stationssamhällen kvar, i form av ljusa trähus med sparsam snickarglädje.